För mina stora två <3
Oj vad tiden går. 17 och 13... Hjälp...
Med Ludvig gick jag drygt två veckor över tiden. Han ville inte ut han inte. När vi väl va på förlossningen tog det nästan två dygn. Skitjobbigt men ändå såklart, hur mysigt som helst :) På den tiden, 1995, fick släkten komma in till och med i förlossningssalen. Det var mamma, pappa, Caroline och min Tjammo (farmor) som kom och kollade in förstfödda barnbarnet. Lite speciellt tycker iaf jag. Han va inte jättevacker först. Väldigt platt näsa. Han hade ju legat i "gången" länge innan han kom ut ;) Men vilken känsla. En bebis. Min bebis. Åh ...
Lojsan. Hon kom nästan 3v förtidigt. Den minsta bebis jag sett. Mindre än den lilla gosehunden hon fick. Och den va liten. Hon ville ut snabbt hon. Innan jag ens var öppen. 3cm när jag kom in med värkar. 4cm när krystvärkarna satte igång. Inte så bra nej. Dom ville snitta mig. Jag vägrade. Så länge det inte var någon överhängande fara alltså. Men det var det tyckte dom. Det lades en ryggmärgsbedövning. Akut. Men jag ville faan inte snittas. Ville inte. Då kom hon. Barnmorskan som varit med förr. Du, sa hon. Jag ska hjälpa dig. Vi har en chans om du inte vill snittas. Det gör ont som faan men det kan lyckas med dif starka vilja. Ska vi ;) ?
Klart vi skulle. Kör... Hon stoppar in fingrar, hela händer jag vet inte. Varje gång jag krystar så tänjer hon och drar. Efter en stunds jobb av både henne och mig, så fick vi ut henne. Precis när kirurgen dök upp. Där kom hon till slut. Den lilla, lilla mini flickan. Heja oss!
Minns än idag när jag ringer till Ludvig, som är hos mormor och morfar, och jag säger: hej. Det är mamma. Vet du vad det blev? Helt tyst..... En tjej frågar Ludvig försiktigt. Det var nämligen en syster han önskat sig hela tiden.
Jaa, en liten tjej, sa jag och då bara skrek han jaa, sen grät han. Och jag med... Åh jag minns det som igår... Mina hjärtan.
När Lojsan var dryga året, separerade jag och deras pappa. Absolut det bästa jag gjort, men faan vilket helvete det har varit sen dess. Är fortfarande, men nu är dom ju äldre...
Jaa. Tänk va. Nu är dom stora. Om några år bor dom kanske inte hemma. Både på gott och ont... Jag har så Jävla svårt att släppa taget. Det är såå jobbigt. Jag mår såå dåligt av det. Men jag försöker. Låtsas lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar