Jag vet inte. Tror inte jag är riktigt längst ner än... Fast kanske ändå.
Magkatarr, mår illa, tycker mat är äckligt, sur, ledsen, känner mig otroligt ensam, fast jag har familjen runt mig. Jag vet inte...
När en mamma mår dåligt och är ledsen, så smittar det hela familjen. Alla blir sura. För en mamma ska alltid finnas där och vara glad och en fast punkt. Och visst är det så. Klart det ska vara så, men när det inte är så då? Jag är ingen robot. Inte gjord av sten. Är iochförsig rätt hård på insidan, för har jag orkat stå upp i dom 18 åren jag mått skit, och står upp än, så... Men det kr inte ett sunt sätt att leva...
Hade velat överraska mina tre tjejer med biljetter till genrepet på Mello idag. Andra chansen från Nyköping. Jag är långt ifrån "kändiskåt" så det är INTE därför, utan jag vet att min tjejer skulle tycka det var kul. Och tycker dom det är kul, så gör jag det också :) Men det var liksom ett eko i plånboken. Som vanligt... Blää.
Tänk att pengar gör så mycket. Kräver inga miljoner. Tror inte man blir lyckligare för det, men max kan väl åtminstone ha så man känner att man kan unna sig något ibland. Bio tex... Det finns verkligen ingenting att ta av. Hatar vårt liv. Faan... Om man bara fick börja om....
Idag skiner solen. Hoppas det är varmare ute än igår. Kanske man kan sitta ute i lekparken med kaffekoppen på em. En stund...
Måste börja bena i allt skit runtomkring mig. En sak i taget. Lösa problemen, ett i taget. Men hur faan gör man det? Var börjar man? Allt hänger ju ihop... Och jag är trött för jag aldrig får sova ordentligt, och då orkar jag inte tänka. Just nu är minsta lilla, lilla sak, jättestor. Jag får panik och vill bara bort...
Om man bara kunde få lite tillbaka. Då menar jag först och främst av min son. Han är 17 år. Snygg, trevlig, jävligt smart osv... Säger alla som träffar honom. Hemma då. Data data data. Sur, sover på dagen, vaken på natten. Skola! Va e de...
Han har EN chans nu. EN chans. Bli, han utskriven från skolan han går på nu, så får han det skitsvårt och det blir ännu, ännu mer skit för mig. Men tar han denna chansen, OCH sköter den, så kanske allt blir lite bättre. Det blir jävligt tufft för honom i början men jag tror han kommer tycka det är kul. Att han kanske får känna sig lite viktig och behövd. GE MIG EN PRAKTIKPLATS TILL MIN SON snälla.... Jag vet inte var jag ska hitta en, hur, osv... Men jag sa till Ludvig igår, att det här är sista gången jag engagerar mig. Han får den här chansen sen orkar jag inte mer. Han tar 90% av min energi. Och jag är som vanligt själv i det...
Skulle bara vilja att allt var normalt. Inte överdådigt, bara normalt. Men det kanske aldrig kan bli så igen. Visste jag att om tex 5 år så är allt bra. Eller 10 år. Alltså om jag bara visste att allt SKULLE bli bra, då kanske man skulle kunna se ljuset i tunneln. Och sakta sakta ta sig upp igen ....
Det önskar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar