Jag minns den här dagen för sex år sedan. Vilken panik. Usch...
Dom sa på nyheterna att det varit en bilolycka, lite uppåt. Det var som om någon sparkade mig i magen, jag visste direkt. Fast jag vägrade tro att jag hade rätt...
Fem döda. I ena bilen, en ensam man och hans tre i hundar. Tre? Det var det enda lilla, lilla som som gjorde att jag vägrade tro. Du hade ju bara två hundar. Eller... Fast du pratade om en tredje...
Slog på text-tv. Läste allt. Datorn. Slukade allt som stod att läsa. Sökte på polisens sidor, sjukhus, allt. Helt desperat. Kunde inte andas. Satt uppe nästan hela natten. Sökte, sökte.
Redan när jag först hörde om olyckan, skickade jag det första sms:et: hej vännen. Hann inte ringa igår som jag brukar, försöker nu istället med sms. Läste om en hemsk olycka, snälla svara.
Inget svar. Bombade dig med sms. Snälla svara, faan kom igen.. osv...
I paniken kom jag på att han har ju en syster. Som jag aldrig träffat. Sökte och hittade hennes nr. Jag minns faktiskt inte om jag skickade ett sms till henne på natten eller morgonen, men skrev typ: hej. Vet inte om du vet vem jag är, men har läst om om olycka, och jag måste få veta.... På påskaftons fm ringer hon. Hans syster. Jeanette. Hon skulle ju aldrig ringa mig om inte mina värsta farhågor var riktiga... Kunde inte svara först. Stängde in mig i sovrummet och exploderade i en gråt jag inte trodde var möjlig. Sen ringde jag upp henne....
Fy faan alltså. Värsta dagen i mitt liv. Sånt händer liksom inte. Inte dom bästa. Det får inte vara sant... Inte du <3
Det som hänt efter det här är att jag och Nettan, har hittat varandra. Det känns ofantligt skönt, men också lite konstigt. Hon är så lik dig...
Jag var hos Nettan för, drygt ett år sedan... Åh så skönt det var. Vi pratade, fikade, grät, hälsade på din grav, grät, tände ljus, grät, skrattade också massor. En mycket fin tjej. Hon har mycket av dig men är ändå sin egen....
Jag saknar dig fortfarande. Tycker allt är skitjobbigt. Hatar påsken. Det värsta av allt är att jag skulle ju ringt dig. I veckan innan påsk. Brukade ju göra det, men jag hade bebis, och mycket med allt. Hann inte.... Åh som jag ångrar det Peppe. Du vet vad jag skulle ha sagt. Kör försiktigt min vän, du har dyrbar last... Varför ringde jag inte :(
Alla ni därute som tänker att ni ska höra av er, men hinner inte just nu... Tar det en annan dag... Det värsta är att man inte gjorde det. Jag hade kunnat minnas vårt sista samtal. Rösten. Hans sätt att gnäll-skratta ;) Underbara Peppe som gjorde så mycket för mig. Mer än vad han någonsin fick veta...
Jag berättar ju det för dig ibland. Pratar ofta med dig. Fast tyst...
Saknar dig. Det vet du nog...
Din Johanna <3
jag kan inte ens sätta mig in i känslan innan du fick veta, så fruktansvärt! Så fint du skriver om honom, jag hoppas han ser ner o kan läsa det! kram
SvaraRadera