Stora barn...

Hanna Louise 12 och Ludvig 16.

Det går alldeles för fort. Hinner inte me... Lojsan är en söt tjej med mycket funderingar. Ludvig är en lång och stor kille med mycket wow :P

Idag för 16 år sen föddes mitt första barn. Jag minns, fast ändå inte. Är så uppe i allt så minnet är inte på topp just nu. Minns att det var fantastiskt såklart. På den tiden fick familjen komma in i förlossningssalen och hälsa på. Det var lite häftigt. Nu ska allt vara så sterilt och tråkigt. Man får väl knappt hälsa på alls längre. Tänk i utlandet. Där är familjen me och väntar tillsammans och får sen komma in och välkomna den lilla. Ingen tar väl skada av det eller? Nä. Vi svenskar är fett beiga :/

I alla fall. Ludvig föddes med den plattaste näsan jag sett. Och ena ögat var igen kletat. Han var rätt ful och såg ut som Olof Palme :P Fast efter ett par timmar blev han det vackraste lilla pojke som finns :)

2 dagar innan Ludvig skulle fylla 4 år, föddes hans lillasyster. Louise, som hon först hette. Jag tyckte Louise lät såå hårt så vi mjukade upp det med ett Hanna framför. Hanna Louise, utan - . Så fick det bli.

Ludvig hade önskat sig en lillasyster. Verkligen önskat. Därför var jag rätt säker på att det skulle bli en tjej. Självklart skulle min fina pojke få vad han önskade. Konstigt vore annars :) När Lojsan var född, ringde jag Ludvig. Han lät lite blyg först.-vad blev det mamma? - Vad tror du, sa jag...- en flicka sa han lite försiktigt.- jaa sa jag, sen grät både han o jag.

Han fick sin önskan uppfylld. Och som han gosade och pussade på sin lilla, lilla syster sen. Lilla Ludvig, trött av förväntan, blev plötsligt så stor !

Jag fick en konstig värk i rygg, nacke och huvud efter epiduralen. Spinal värk, nånting. Kunde inte amma själv, inte gå knappt, ingenting. Och denna smärta. Inte kul, men det gick bort efter några dagar.

När så Ludvig fyllde 4 år, 2 dagar efter Lojsan föddes, så firade vi på BB. Med blåbärstårta :) Ludvig var mäkta stolt. Lite häftigt och annorlunda. Och lillasyster va me....

Jaa. Det var för 12 och 16 år sen. Nu sitter man här med 4 barn :) Tänk så det kan bli... Inte som man planerar i alla fall ... Det ska gudarna veta. Livet går upp, livet går ner. Konstigt nog överlever man det mesta. Allt blir en erfarenhet ytterligare. Sen kan man önska en massa saker och eftersom man bara lever en gång, kan man inte ångra och älta. Det tar för mycket kraft. Fast man gör det ändå, för ofta...

Nu ska jag bråka vidare med mina små yngsta. Vad gör man? Som hund och katt. Inte jämt men ofta...

<3