Hur ropar man på hjälp om man inte ens vet om man vill ha hjälp? Eller vilken hjälp man vill ha. Orkar man...
Nä. Jag orkar inte mer. Verkligen inte mer. Är såå slut. Trött. Tömd på all energi överhuvudtaget. Hemsk känsla. Fruktansvärd. Såhär vill jag verkligen inte att det ska vara...
Har ställt upp till 100% med mig själv sen Ludvig låg i magen. Det var då all skit började, och det är väl klart som faan att han kände det redan då. Det var ju hans mamma, vars mage han låg i, som fick ta all den där skiten. Total psykisk förnedring. Jag hatar mig själv att jag var så svag och tog emot allt det där... Faan.
Det är bara jag som till 100% har funnits där för Ludvig, och Lojsan. Jag har gett allt. Ställt upp och stått upp för dom. Möten, känslor, allt allt. Sånt en mamma gör. Borde göra. Sånt en pappa också borde göra :/
Har två barn till. De "små". Ella har en fobi. Hon kan inte äta när någon har ett plåster, sitter i rullstol etc. Jaa skratta ni, men det är jävligt jobbigt. En hel dag i skolan, utan ens vatten, för att en söt liten pojke i klassen har brutit armen. Nu blir det möten, utredning osv om vad vi ska göra med lilla Ella Bella. Återigen. Jag som ska ge och ge. Engagera mig. Må dåligt för hennes skull osv...
Alice. Vår lilla, lilla minsta, som är enormt stor i tanke och känsla. Väldigt speciell ung dam. Vill inte vara på dagis. Bytte till annat. Funkar inte heller. Men herregud tänker ni. Det är väl bara att tvinga henne. Bestämma över henne. Hmm... Ni känner inte Alice. Och varför gör hon såhär? Hon känner vad tag känner och hur jag mår. Klart hon är som fastklistrad på mig.
Jobb har jag fått. Ett jobb jag faktiskt gillar. Det ger massor. Är fritt och jag gör nytta. Har ett schema men väldigt ojämn arbetstid just nu. Och inte mycket tid heller. Stressigt för det ska pusslas med Alice och Connys schema hela tiden. Och jag är som vanligt själv i känslor även här. Som mamma tar man på sig mer. Dumt, men naturligt. Kanske...
Ekonomin går åt helvete. Fullkomligt. Jag är så trött. Tömd på allt. Orkar inte kämpa mer. Orka inte tänka. Orkar inte öppna post. Orkar inte fylla i ett enkelt formulär. Orkar inte äta. Orkar inte måsten. Orkar inte orkar inte orkar inte...
Visst är jag svag. Faan klart man orkar. Man måste ju. Du har ju fyra barn som du själv valt att skaffa, skyll dig själv. Klaga inte. Ryck upp dig för helvete. Sämst du är. Man kan inte må så dåligt att barnen blir lidande. Det är du som är vuxen. Lägg av att tycka synd om dig själv. Faan det finns dom som har det mycket värre. Skyll dig själv. Osv... Osv.... Snurrar i mitt huvud kan jag lova....
Resultatet av allt, och det ovan är egentligen 10000 ggr värre i real life, är att jag måste vara den absolut sämsta mamman i hela jävla världen. Ellerhur. Har fyra barn. Har funnits där till 100% hela tiden, men ingen av dom mår riktigt bra, det går åt helvete för Ludvig, sen vet jag inte. Och jag orkar inte bry mig mer... Visst är jag den värsta, tänkbara mamman ever...
Det som snurrar i min skalle nu är, skulle dom må bättre utan mig? Antagligen inte, men kanske... Jag vet inte. Vet ingenting.
Hjälp :'(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar