På riktigt. Hur orkar man vara glad mamma jämt? Ungar som bråkar, är fula i mun, slåss, spottar, smäller i dörrar osv. Då pratar jag mest om den minsta!!! Jisses vilket humör. Tycker synd om den näst yngsta som får ta sååå mycket skit. Dom behöver vara ifrån varandra och hur ska man lösa det? Finns ett alternativ! Kanske...
Jag är så utbränd på att vara mamma till dom små. Dom är ena riktiga skitungar. Speciellt den minsta. Skitjobbig!!
Imorrn ska jag jobba. Längtar massor. Har inte varit där på fyra dagar och det känns. Jobbar helst i veckorna. Det är då allt händer med möten och viktiga saker. Helger är mest "lek" vilket jag oxå gillar iof :) Men inte för ofta.
Tror inte jag kom in på den utbildningen jag sökt till hösten. Ger inte upp. Tänker söka nästa höst oxå. Har ändå inte råd att gå den nu så :( Kostar ca 9000:-. Hur ska jag kunna spotta upp det liksom.
Vinna pengar vore nåt. Sisådär en miljon. Då skulle jag betala bort alla skulder, ha lite kvar och börja om. Börja om mitt liv utan lån och dumma husköp. Aldrig mer hamna i ekonomisk skit!!! Det förstör allt :(
Idag har jag faktiskt fått träna. Min näst största passade de små. Skönt! Men man är alltid stressad. Direkt hem från gymmet. Diska och börja med maten. Hann inte ens duscha. Suck... Efter middagen körde jag stora sonen och hans vänner. Dom skulle på studentfest. När jag kom hem, var det mera disk. Gör fint i köket, går ut i hallen. Då har någon rivit fram skor och väskor. Plockar undan det, går mot mitt sovrum. Där har någon rivit ut alla handdukar. På golvet. Plockar upp dom. Går in i mitt sovrum. Sängen är i kaos. Bäddar... Medans allt detta, bråkar de små och ramlar och skriker. Jag blir faan tokig!!!!
Nu ska jag lägga mina små skitungar. Ingen av dom somnar själva. Man måste ligga bredvid. Hur jävla stor del av kvällen tar inte det??? Speciellt när man e själv hemma. Det blir då så att båda ligger med mig i min säng och sover. Trångt och varmt.
Varför dom inte somnar själva är för att jag har försökt men deras pappa orkar liksom inte vara pappa. Inte med nånting. Då har det blivit att jag har gett upp. Helt... Det bara flyter på och jag orkar inte.
Vet att om jag var själv med dom så skulle jag fixa det. Då skulle dom somna själva i sina sängar och jag skulle få kvällen för mig själv. Eller tillsammans med mina stora barn. Speciellt den näst största som verkligen behöver mig!
De e oxå en sak. Så fort jag ska göra nåt med dom stora, blir han jag bor med sur. För jag inte gör något med honom. Men jag har inte tid. Vet inte om jag vill längre heller. Faktiskt inte alls. Barnen tar sån tid och behöver mig. Speciellt de stora. Och jag behöver mig själv. Träna, sola, va med vänner. Jag måste få mitt liv tillbaka annars står jag snart där och dunkar huvudet i väggen. Och det är nära nu... Kommer flippa!!!!
Varför ska livet vara så svårt. Jag saknar någon att prata med på riktigt. Fast även om jag hade någon skulle jag väl aldrig ha tid med den vännen :( Usch vad jag klagar men jag mår faan skit!!!
Skönt att skriva av sig men vad hjälper det :(
Finns här vännen, och vet precis hur du har det! Kom över när du vill, du är alltid välkommen! kramar
SvaraRadera